Jag sa ju att jag skulle lyckas. Bli framgångsrik. Ha det gott. Vara älskad. Leva lyckligt. Förverkliga drömmar. Och leva livet fullt ut!

Nä. Det går ju inte.

Läser en text som inspirerar och väcker hoppfulla tankar som “tänk om…” med en sprittande nyfikenhet som glittrar till… så hör jag dom komma… som mullrande åska i fjärran. Orden som stoppar, begränsar och på en halv sekund spränger ljusstrimman till stoft.

Jag har under en tid sörjt drömmarna som försvann, tappat nyfikenheten och förlorat mig i en känsla av ointresse. – Av att göra nåt av det som tidigare stimulerat och fått mig att pulsera. Jag är trött helt enkelt. Behöver denna tid att låta det vara som det är.

Har sökt nya drömmar och ställt mina egna livsfrågor till mig själv. – Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Vad är viktigt egentligen? Vad har jag på min “bucket-list”?

Blah. Vad?

Det finns två viktiga punkter på min livsagenda, utöver att jag själv andas (annars hade jag ju inte varit vid liv). Min döttrar. För övrigt är det “tomt”. Jag ser inget “där framme”. Jag har inga visioner. Jag har inget som jag kan sätta som mål. Det är verkligen tomt.

Till en början skrämde det mig. Att vara sådär tom. JAG som varit så full av energi med livsuppdraget djupt förankrad i ryggraden!? Min goda väninna skrattade åt mig när hon hörde hur krasst jag ser så min uppgift att göra det jag är här för. Hon sa att jag vet, innerst inne. Men VET jag det?

Jag tror det är bra för mig att vara tom ett tag.

Tänker att jag behöver det för att hitta ny och rätt riktning framåt. Det är okej. Eller ja… det börjar bli okej. 😉 När jag läste den där inspirerande texten och hörde mullret i mitt undermedvetna insåg jag att den här fasen i mitt liv drar upp saker i mig som jag behöver bli medveten om och göra mig av med. Som att jag landat på rôva mitt i en djupt liggande programmering, en självuppfyllande profetia som hindrar mig från att se möjligheterna, och från att skapa det jag innerst inne vill.

Drömmarna, visionerna och möjligheterna finns där, bortom filtret av “det går ju inte”.

Det är knepigt det där med programmeringar som hindrar oss från att se, tänka och göra våra liv till precis vad vi vill. Dom är viktiga att identifiera, och förstå var dom kommer ifrån, att lära av dom, och sen lämna därhän, där dom hör hemma. Dom är gamla. Invanda. Även om dom sitter djupt rotade så kommer dom aldrig ur din grundenergi, din själ och ditt jag.

I tomheten mår jag varken bra eller dåligt. Jag mår rätt.

Eftersom jag tagit reda på grundorsaken till mitt mullrande “det går inte” kan jag lära av det och göra någonting åt det.

“Vad var det jag sa?!” – ord som inte för en sekund ska få ta en endaste liten bit av livet ifrån mig mer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *