Vad ger dig rätten?

Vem vill du stå upp för idag? Kanske dig själv…?

Vad ger dig rätten att ifrågasätta, klanka ner på, ha åsikter om, nedvärdera och trampa på andra människor? Eller dig själv? Det dom/du drivs av, drömmer om och planerar att göra med sina liv.

Vad handlar det om egentligen? Vem har satt sig till doms över dig så pass att du har ett behov av att låta det gå ut över andra?

Vem har gett dig rätten att kränka en människa, säga att hon är ful, dum i huvudet eller något annat som tar ifrån henne hennes värdighet och självkärlek.

Har du tänkt på att det du gör för och mot andra gör du även för och mot dig själv.

Och det du gör för och mot dig själv gör du för och mot andra.

Jag skriver detta av kärlek till alla de människor jag mött, och inte haft förmånen att möta, som är formade och präglade av andra människors (förebilder??) dumheter. Elakheter. Plumpa kommentarer. Ondska. Jag skriver detta för att stå upp för kärleken. Kärleken till livet, människan och själens plan för sin vandring på jorden.

Vad håller vi på med egentligen?

Vi har ETT liv här och nu att leva och leda så som vi själva vill. Att ta vara på. Att vara tillåtande, omhändertagande, älskande och respekterande.

Varför fnaska runt och tjäna ondska, lägga energi på sånt som river ner och förstör, när vi har möjligheten att vara bättre än så!?

Vilken värld vill du leva i? Vad vill du bidra med? Du vuxna människa som är så jävla säker på att du har rätt i allting. Att du vet. Att du kan. Så till den grad att du ger dig själv rätten att breda ut dig över allt och alla med dina åsikter…

Piuh!

Ja. Jag skriver “VI” för att vi har alla varit där. Någon gång. Inte tänkt oss för. Eller fallit offer för och agerat utifrån våra egna “demoner”.

Våga fejsa dom. Utan att bejaka dom. Utmana dom. Avväpna dom genom att fråga; Vad fan vill du? Och backa sen inte en sekund för kärlek är ett vapen som bryter ner det största motstånd så länge du inte ger dig.

Ge dig inte!

Gör det du är här för. Gör din grej. Stå djupt förankrad i dig själv, din kärna och din själs uppdrag. Du kommer att ifrågasättas och mötas av försök att blåsa omkull dig. Ju djupare förankrad du är i det som är rätt för dig desto stadigare står du.

Och du. Tänk att varje utmaning bara är ett sätt att kolla att du har bestämt dig. På riktigt.

Bestämt dig för att älska dig själv, göra det där du drömmer om, stå upp för dig själv, plöja på rakt fram med allt vad du har, förändra, förädla och förvalta dina egenskaper och gåvor, välja till och välja bort. Våga. Älska. Drömma. Dansa. Sjunga. Jobba i det tysta. Ta semester. Synas. Inte synas. Lyckas.

På ditt sätt.

Det är din tid och ditt liv. Varför inte göra det som är rätt för dig. Det som får dig att pulsera livskraft.

4 reaktioner på ”Vad ger dig rätten?

  1. content://media/external/file/11357
    Exakt, vem ger dig rätten, positiv kritik, negativ kritik vilket är folk snabbast på och ge? Man får ofta höra hur fördomsfria vi är i detta land, en undersökning jag läste så ligger vi i topp av alla EU länder med mest fördomar, blinda så vandrar svensken omkring och inbillar sig att vi är så jävla duktiga, jag är en man 53 år, grav adhd kombinerad form, adhd! Vem visste vad det var när jag växte upp? Nä precis ingen, redan vid lekskola kände jag mig fel, jag hörde inte hemma, platsade inte in, kroppen brann, hjärnan gick som en centrifug, man blev rättså snart stämplad som omöjlig, jag hör orden fortfarande ” han är inte normal ” de skrek och skällde på en i skolan, hemma fick man stryk ovanpå skällning, man fick skulden för allt som hände, även om jag inte hade varit på plats just när det hände, men man antog, min mor försökte så gott hon kunde, min far höll sig i bakgrunden, han skämdes över mig, jag vet det idag, vid 7 års ålder tittade han på mig och sa ” varför är inte du som de andra grabbarna ” fen satt som en käftsmäll och gör även idag, resultat med tiden, skolan gav man fan i, aggression och inre ilska, efter att försökt vara nån annan för och platsa in och bli bekräftad vilket då bara funkar en tid, respekt fick jag genom våld, ingen fuckar med mig, det livet ger konsekvenser, folk backar ännu mer, gav även min far en omgång vid 17 års ålder, orsak, han var berusad o kallade min mamma sånt man inte kallar kvinnor, uppfostrad av en kvinna gav mig mycket, jämnställdhet var en självklarhet, ingen ska förtrycka kvinnor, inte nån annan medmänniska heller, respekt, jag är annorlunda, en outsider, idag medicinerar jag, concerta och gymmet 6 dagar i veckan är min medicin, utagerande, tatuerad även ansikte och huvud, idag bryr jag mig inte, jag måste få vara jag, kbt tänkande, men livet har gjort att när jag möter nya människor utgår jag från att de är idioter tills de bevisat motsatsen, jag är aldrig otrevlig, oehört social och pratglad, blir ibland trött på mig själv 😂 social ensamvarg, släpper ingen nära inpå, har inga nära vänner, relationer på alla plan verkar jag vara en katastrof på, kroppen brinner fortfarande, energi som får en ekorre att se ut som en sen gångare, självkänslan är ok, även självförtroendet, jag har accepterat läget, håller mig för mig själv, är gift sen 2 år med en kvinna som jag gick högstadiet ihop med, vi har träffats nu när vi är 50 plus, hon visste redan då att nåt inte stämde, men jag känner att jag är inte vad hon trodde, leva nära en med denna diagnos, jag är en besvikelse, jag har ställt frågan men inte fått nåt direkt svar, jag är bara för mycket, jag får dagligen höra vilka fel jag gör, aldrig när jag gjort nåt bra, bekräftelse behöver vi alla, höra att vi duger, inte suger, hon har ett stort hjärta, är brutalt ärlig, jag känner besvikelsen ofta, jag kan nog aldrig leva upp till den där alldeles vanliga mannen, jag är ju inte vanlig, klär mig rockigt, trasiga jeans, bandana som huvudbonad, sneakers i färg, blå, gula, röda m,m slips och kavaj ger mig utslag och psykisk ohälsa, jobben är det som gott skitbra, varit egen också, effektiv, lojal och ambitiös, har mycket och skriva, men nu får det vara för idag, jag tackar ödmjukast för ordet.
    Fridens liljor Mvh Peter

    • Hej Peter! Tack för att du delar med dig! Dina erfarenheter, tankar och ord är viktiga. Varje människa förtjänar att mötas där hon eller han är, respekteras för att hon eller han är liv. Alla fungerar vi utifrån våra förutsättningar tänker jag. Ingen kan vara varken en sämre eller bättre människa för det. Vad är “Normalt”? är en fråga som jag ställt mig många gånger när jag hör människor relatera till den normen/ramen/uppfattningen. Vem har bestämt det? Så vi är alla normala utifrån vårt normala. Allt gott till dig Peter! Tack för att du läste mitt blogginlägg och kommenterade!
      Varma hälsningar
      Aryel

      • Tack själv Aryel, tänk om det kunde finnas fler människor som du, att vara outsider, inte passa in påverkar hela livet, nä jag klär mig inte som en 54 årig man, nä jag sitter inte på soffan och låter min lekamen förfalla, då får man höra att det är sjukt beteende/ kroppsfixering, jag dömer aldrig nån efter kropp och klädsel, visst jag ser ut som en maorier krigare, då tror genast folk att jag är potentiell mördare, bankrånare, narkotikalangare m,m nä jag är bara inte som dem, de som självutnämnde sig själva att bestämma vad som är normalt, 😂 ” normalt ” vem i hela friden kom på det ordet, lagom är precis lika dumt, jag är en tänkare, en ibland för snäll människa, jag tror på godheten, jag brinner för de svaga, de bortglömda, de man inte vill se i samhället, man vänder bort huvudet, vi bär huvudet högt och tvingar svårt cancersjuka arbeta, psykisk ohälsa ökar lavin artat, pressen att allt ska vara så lyckat är stenhårt, man ska hinna med karriär, barn, villa, träna och samtidigt vara uppkopplad på sociala medier för och tala om för omvärlden hur lyckat ens liv är, patetiska selfies på gymmet som sedan Photoshopas, sociala medier, där finns inga lagar tror man, där kan man mobba och kränka fritt, på bekostnad av andra höjer man sig själv utan och blinka, solidaritet finns inte längre. Jag iakttar och tänker, jag ser ett samhälle som långsamt blir sjukare och sjukare, de högdragna societets damerna i 60 års åldern kan titta snett och snörpa på munnen så mycket de vill, jag ler och säger hej 😃 jag tycker synd om dem, så fattiga så fattiga, mitt mål är att berätta, berätta om mitt liv, försöka nå kanske nån människa, jag fortsätter följa dig, än en gång tack

  2. ”Sitter inte på soffan o låter min lekamen förfalla”.
    ”de högdragna societets damerna i 60 års åldern”.
    Jag tyckte du sa att du dömer ingen…
    Tycker du borde förklara vad du egentligen menar med de ovanstående påståendena.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *