Stundtals blir jag så trött på djupgående livsfrågor att jag bara frustar “bla bla bläh…”, tar en promenad och sjunger en trudelutt. För mig själv. Sen kommer jag på att det är sån jag är. Djupt existentiellt engagerad. För det är där jag vill vara, ska vara och är som bäst. Det är liksom min kärna att se mening, känna in energin i människan och klarlägga det abstrakta för att omvandla det till något konkret användbart i livet här.

Du utmanas att omvandla och omdefiniera dig själv på de mest grundläggande nivåerna i din identitet under denna tid.

Orden är som klippt och skurna ur en text som hjälpte mig att få näsan ovan ytan under våren 2018 då livet jävlades som bäst. Det gav mig en vink om syftet med det jag gick igenom och det som jag ännu inte visste att jag skulle gå igenom.

Inte så kul och du kan känna att du går igenom ett slags personligt helvete, men det är tyvärr en nödvändig process.

Jag är oändligt tacksam för att jag redan hade den självkännedom och medvetenhet som jag hade när livet hände och det oförutsedda knackade på dörren. Det fanns liksom inget annat val än att gå helhjärtat in i att göra jobbet, försöka förstå, acceptera och fullfölja. Men glöm att jag gjorde det utan att riva mitt hår, gråta och skrika eller be om hjälp. Jag hade en stab av människor runt mig som bar mig när jag inte själv orkade stå på benen, som lyssnade, som fixade, som stöttade och kollade att jag var okej för dagen.

Nu börjar det domna bort. Precis som en fysisk smärta till slut ger sig ger sig känslorna under process över tid för helandets kraft.

Vad tror jag på? Vad drivs jag av? Vad står jag för?

Många frågor har dykt upp på vägen och jag är inte så säker på att jag har svaren helt klart för mig än. Frågade du mig i n n a n allt hände så var jag tvärsäker på allt. Men nu… nu är det en ny tid. Inte ett nytt jag men närmare mig själv finns där en ny sorts ödmjukhet inför att jag inte vet så jävla mycket. Samtidigt som visdomen efter alla livserfarenheter tar ut sin rätt och mognar likt en god frukt.

Frågor som jag ställde till andra och mig själv innan denna stora förändring i livet känns plötsligt ointressanta. Frågorna som formas och vill ställas nu och i framtiden mejslas fram ur något ännu djupare på något sätt. Som att vi människor inte längre har tid att fluffa runt i bekväma skor utan att göra jobbet tillsammans med själen.

“Fluffa runt i bekväma skor” som en metafor för vår vardag utan eftertanke.

Jag är övertygad om att vi är här av en anledning. Att den som har möjligheten att ta reda på vad som fyller livet med mening ska göra det. På ett individuellt plan eftersom varje själ tycks ha en unik grundenergi som är här för att uträtta något.

Vad är ditt kall?

Vad vill du göra med ditt liv och vad vill livet ha ut av dig? Vad vill du se tillbaka på den dagen det är dags att lämna jordelivet? Vad vill du lämna ifrån dig, göra för avtryck, vad är din uppgift? Vilken energi vill du sprida under din tid på jorden?

Jag är nyfiken på vad du har för tankar kring livsfrågor som dessa och ser fram emot om du vill berätta i kommentar.


“När livet händer” – En föreläsning om att stå kvar i dig själv när det oförutsedda knackar på dörren.

Hemma hos dig och dina vänner eller ditt nätverk av egna företagare.

Jag finns på Kroppefjäll i Dalsland och reser ut med min föreläsning och workshop.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *