24 juli, 2022

Trodde jag ja…

Tänkte att jag skulle pausa mitt skrivande av Hennes första andetag. Trodde jag ja… I samma ögonblick som tanken nådde hela vägen in i mig skingrades det som hindrade mig från att se klart. Så började nästa kapitel Någon annan än jag komma till mig.

Har du varit med om det någon gång? Att du tror dig veta hur du ska göra för att sen fyllas av något helt annat?

Trodde jag ja… kan innebära raka motsatsen till det jag trodde!

Då och då har jag medvetet fått utmana mig med reflektioner som ”Tänk om det är precis tvärtom!?” Speciellt när jag tolkat något och dragit slutsatser utifrån ett perspektiv som är mitt, och inte speciellt neutralt. Ett perspektiv som mycket väl kan vara förankrat i gamla föreställningar och fördomar. Eller helt enkelt vinklat av mina värderingar och övertygelser.

Det är fasiken så svårt att ställa sig helt och fullt neutral. Vi har känslor och tankar, erfarenheter och minnen som påverkar oss dagligen. Jag kan reagera på en annan människas uppenbarelse, energi, beteenden och åsikter för att de väcker något i mig. Kanske personen rentav påminner om någon jag har mitt liv som jag är eller har varit i obalans med.

För mig är den enda vägen till neutralitet och oberoende den in till kärnan av mig själv.

Som själ och människa. För att komma dit och för att lättare och lättare snabbt ta dig dit krävs övning. Egentid, egenvård, bortom distraktioner och brus utifrån. Tid då du är och andas med dig själv. För att landa i ett inre rum där du är i total balans.

Märker att när jag inte ger mig den tiden, kontinuerligt, så blir jag känsligare för påverkan utifrån. Jag tappar lättare balansen. Jag går lättare och snabbare i affektion än när jag är förankrad i mig själv, inifrån och ut.

Det där med ”inifrån och ut”

Det gäller all form av energi som ska läka, flöda och ge oss liv i livet. Eftersom allt i hela universum är energi, i någon form, så är det verkligen vettigt att se till sin egen, först och främst.

Hur gör du för att så mycket som möjligt vara i dig själv, stå förankrad i din kärna och mittpunkt? Där du kan vara i kontakt med din själsliga energi och vara i balans.

Jag förhåller mig ofta till själen som andra person, någon annan än mig själv. Trots att jag vet att den inte är något utanför, innanför eller något annat än här och nu. I det som jag är jag. Energi som är i allt och som är allt.

Jag ger medvetet själen platsen och rollen vid sidan av, bredvid, innanför eller utanför människan. I ett betraktande perspektiv. Det är spännande att belysa den och samspråket som en kärleksrelation mellan själen och människan.

Är jag för djup för mitt eget bästa?

Tänkte att jag skulle sluta tänka och analysera. Trodde jag ja…

En del människor har sagt till mig att jag är för djup. Varpå jag tänkt att jag måste förändra det för att passa in och bli accepterad. Utan att förstå att deras åsikt har handlat om dem, inte om mig.

Hur ska jag kunna sluta med något som är min natur och själklara förmåga?

Jag har accepterat att jag alltid har varit, är och alltid kommer att vara djup. Det är liksom JAG. Till saken hör också att för att balansera det så behöver jag högt i tak, lättsamhet och massor av glimtar i ögat! Och ett jordnära förhållningssätt till min mer ”flummiga” kompetens.

Spannet mellan djupt och ytligt, abstrakt och konkret, utgör en dynamisk, sensitiv och inkännande förmåga. En dynamik som innan jag lärde känna och hantera den riskerade att bryta ner mig. Jag blev manipulativ och självdestruktiv eftersom jag upplevde mig konstig, jobbig, för känslig och annorlunda.

”Psykisk ohälsa” i ett nötskal? Trodde jag ja…

Jag tänker på hur många unga människor som kämpar med sitt inre. Som det sätts diagnoser på. Stämplar som inte hjälper dem att förstå grundorsaken till sina obalanser. Turbulens som egentligen är normala ringar på vattnet från onormala påfrestningar. Emotionellt, mentalt och fysiskt skulle samhället behöva vara mycket mer aktsam med människans förmåga att vara den hon är och ska vara. Med rätt till läkning och vägledning, på sitt sätt.

Min sensitivitet höll på att gå förlorad

Jag förirrade mig i panikångest och självmordstankar. Men tack vare att min känsliga sida upptäcktes, sågs och behandlades som naturlig och normal av människor som förstod räddade jag mitt liv med deras hjälp. De såg på min sensitivitet som en förmåga som skulle vårdas och användas till helande istället för att förnekas som något fult, svagt och jobbigt. Min känslighet fick hjälp och utrymme att förankras i ett jordnära förhållningssätt. För att kunna växa sig stark till en genomlysande klarsynthet och en djupt intuitiv inkännande förmåga. Min sensitivitet som jag är ämnad att använda som ett vägledande verktyg för mig själv och andra.

Så… min djupsinnighet får vara kvar. 😉

Trodde jag ja! skrockade människan med ett skrattande fnys.
Herregud, vad är det nu, människa?! suckade själen. Som precis hade lagt sig för att sova. Bara för att bli väckt av människans insikt.
Nu jäklar ska jag göra det jag är här för! deklarerade människan.
Okej då. Om själen hade kunnat låta ironisk så var det här rätt tajming. Jaha, det är dags att vakna nu?

Själen drog på sig blåstället och varselvästen, stoppade fötterna i träskorna med tåhätta och bankade ner hjälmen med pannlampa på huvudet. Ja. Om den hade en haft en kropp vill säga… 😉



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.