Saknaden.

Jag saknade sällskapet. Närvaron. Gemenskapen. Samtalen. Det vi delade varje dag genom att dela vardagen. Den var stark. Saknaden. Den tog liksom andan ur mig för ett ögonblick, en kort sekund av livet som är fyllt av så många stunder av allt och ingenting. På en och samma gång.

Jag undrade varför hjärnan och hjärtat samarbetade så hårt för att ta mig tillbaka. För det var egentligen minnet av det som varit som väckte saknaden. Och känslorna. Ögonen fylldes plötsligt av tårar. Och jag var inte alls beredd.

Jag saknade honom. Den energi vi delade från början. Kärleken. Värmen. Någon att berätta för om dagen. Allt det nya. Roliga. Vem skulle jag dela det med nu?

Det är okej att sakna. Det betyder att livet fört med sig något gott. Jag bär för alltid med mig det jag varit med om. Jag har varit med om honom. Som han var då. Den kärlek vi möttes i kan ingen eller ingenting ta ifrån mig. Skratten. Beröringen. Glädjen. De djupa samtalen om livet. Insikterna. Drömmarna. Visionerna.

Drömmarna är borta. Men jag har haft dom. Dom har berikat mig. Visionerna har förändrats. Förändring utvecklar och lär mig om mig själv hela tiden. Jag är tacksam.

Jag tillåter mig att sakna. Sörja. Älska. och släppa taget.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *