18 juni, 2022

Livsväg

– ”Snälla människa, är du på väg att bli knäpp?! Är det din livsväg?”

Det är vad hon upplever sig höra där hon sitter mitt i en panikångestattack. Världen har stannat men i hennes inre är allt kaos.

Hon önskar verkligen att någon ska hålla om henne och säga: ”Det är okej. Allt kommer ett bli okej. Du är okej”. Och bara finnas där. Stå kvar. Utan ifrågasättande. Helt utan att projicera sina egna rädslor på henne som hon absolut inte mäktar med att hantera.

Allt hon ber om är en trygg famn.


Ja, så är det dags för det att bubbla upp.
Jag gör allt jag kan för att hålla henne vid liv under tiden. Men hon andas knappt så det är som att jobba genom ett sugrör. Det finns inget flöde att jobba med så länge hon är fast i alla sina känslor och tankar. Vad hon inte vet är att jag vetat hela tiden. Ända sen jag valde att komma till jorden igen har jag gjort allt jag har kunnat för en så otrygg tillvaro som möjligt – som hon med sin sensitivitet klarat att överleva.

Det är en balansgång som kräver kalibrering av frekvensen mer än en gång. Speciellt när hon börjar slå på sig själv. Fysiskt. I vanmakt över sitt självhat och upplevelsen av att vara allt annat än som alla andra. Det är ingen som noterar det utanförskap hon bär inom sig och vant sig vid att fortsätta uppfylla på egen hand.


Hennes osäkerhet blir hennes akilleshäl, en vilseledande livsväg, och hon vänder alla taggarna utåt.

Senare i livet, med blicken i minnet av hennes ”Bitch as lifestyle”, ser hon med enkelhet den röda tråden. Hur hennes bristande fundamentala energi tvingat henne att uppleva hur det är att tappa fotfästet totalt. Hur det påverkat henne när de närmaste tagit avstånd istället för att kliva in vid hennes sida och finnas där.

Hon hade känt sig totalt utlämnad

– till sig själv och till universum. Hon hade inte haft någon annanstans att ta vägen än i in i sig själv. Med en stöttande hand av de människor som hade modet, förståndet och tryggheten i sig själva för att följa med in i hennes mörkaste rum. Det var först genom den passagen hon hade funnit ljuset och kärleken i sig själv.

Till sig själv, livet, sin livsväg och till universum.
En kraft som fortsätter bära henne, slår henne till marken, lyfter och bygger henne i den takt och på det sätt som lär henne om energin i människan.

Livsväg

Det är en skör tid jag valt för denna gång.

En era då många som jag står inför utmaningen att sprida ljus, helande och kärlek till existensen. Samtidigt som det ena aldrig kan upptäckas och upplevas utan det andra. Ljus och mörker.

Det får även en gammal ”tjomme” som mig att fundera på meningen med allt.

Ja, om jag hade haft någon hjärna vill säga. Eller ens ett frågetecken att räta ut. För när allt kommer till kritan – och jag inte behöver formulera mig så att den mänskliga hjärnan förstår – så har jag ju egentligen, paradoxalt nog, koll på allt.

Alltet.




Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.