14 juni, 2022

Livets ledarskap

Hon betraktar livets ledarskap som ett uppdrag.

Även när det är jobbigt och hon känner sig håglös kan hon oftast landa i medvetenheten om att hon, och hennes själ, tagit sig an ett uppdrag som hon är på jorden för att slutföra. Men hon har inte alltid varit vid medvetande.

– Är det här allt?

Tanken som formulerar frågan inom henne dyker upp allt oftare. Som att hon söker något som hon inte vet om det finns.


Som jag vill rycka in och ge henne ett handtag. Eller kanske ska jag kalla det ”Andetag”…

Hon, vi, är en ganska sorgsen prick just nu. En tid i livet som bör vara ljus och livskraftig går henne förbi i skuggan av existentiella funderingar. Och jag, jag bara går vid hennes sida i varje andetag.


Hon inser inte på något medvetet sätt att hon grubblar över sin existens.

Hon går som i skuggan av sig själv och bär skärvorna av det som bubblat upp till ytan när hon blev mamma. Moderskapet har väckt känslor i henne som hon inte visste att hon bar på. Det gör henne inte bara skräckslagen utan djupt vilsen i sig själv.

Livets ledarskap

Jag får ta till högre kraft för att få henne att vakna ur dvalan.
Jag vet, det är inte den mest smickrande utväg men väl den hon behöver ta för att ge sig själv en chans. Sagt och gjort…

Nu kan jag ta ledigt och vara bortkopplad de närmaste tre åren eftersom hon trots sina misstag och skuldkänslor väljer att leva i flykt från sig själv. Jisses, det är en påfrestande tid. Jag har egentligen lust att stoppa hela sorgligheten och helt enkelt strunta i hela uppdraget. Men så har vi ju satt liv till världen. Det är kanske dags att en gång för alla bryta karmat av svek och övergivenhet.


Vem lär oss om livets ledarskap?

Sveken under hennes första levnadsår lärde henne inte väl om livets ledarskap.

Det formade henne istället att fortsätta i samma spår och svika sig själv och andra. Hon är en känslomässig sörja som till slut inte fixar att tänka en enda klar tanke. Hon vet plötsligt inte hur hon ska ta sig från a till b, en vanlig dag. Världen är stor och liten på en och samma gång samtidigt som hennes rop på hjälp tycks försvinna i dånet av oförstående och kallt ifrågasättande.

Håller hon på att bli knäpp?


Ja, hon får den frågan några gånger.
Speciellt av hennes egen familj, de som borde stå henne närmast, tycks det lite märkligt. Att det skulle vara så svårt att finnas där för en människa i kris?

Men så är hon ju den hon är. Formad av den uppväxt och den omgivning jag valt för henne. Planen är att ge henne allt hon behöver för att genomföra sitt uppdrag. Och jag vet att det stundtals blir tufft. Så till den grad att vi några gånger balanserar på slak lina mellan valet att leva eller dö.



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.