14 maj, 2022

Lite hjälp från ovan

”Lite hjälp från ovan” – är det verkligen så? Njae, jag är snarare övertygad om att vägledning i verkligheten kommer inifrån.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om. Förstår jag. 😉 Sååå… kan jag få lite hjälp från ovan?


Hon satt där ensam på sin kammare
och lyssnade till det hon inte hörde. Ja, så paradoxalt kändes det just där och då. Luften var lätt att andas samtidigt som hon mindes stunder i livet då den varit tjock, ogenomtränglig och grötig att få ner i lungorna. Hon befann sig mitt i livet, som i ett hav av allt det innebar, och gungade lätt på ringarna på vattnet i nuet.

Hon är ju för rolig.
Jag måste nästan småle åt hennes analyser. Här försöker jag på alla sätt sätta sprätt på hennes energi inifrån och ut. Men det tycks inte hjälpa hur mycket jag än blåser på. Tänk att mänskliga tankar kan vara så kraftfulla och rigida att de blockerar alla mina försök att finnas där. Att fylla henne med det strålande liv hon faktiskt är och kan vara…. Nåja, hon lär vakna till och sluta vara så hård mot sig själv. Igen.

Hon drog en djup suck
och tänkte tillbaka på den gången hon hade fått uppleva hur det var att andas – på riktigt – för första gången. I alla fall på ett fullt medvetet och närvarande plan. Och hur hon i samma sekund hade omfamnat sin förstföddas själ med sin, i minnet av deras första möte öga mot öga. Förlossningen hade fullständigt krossat henne och den nyfödda välkomnades till världen med lungorna fyllda av meck. Kuvösen fick ersätta hennes livmoder medan hon som nybliven mamma försökte skrapa ihop spillrorna av sig själv efter smärtvågorna som fått henne att fly ut ur sin egen kropp.

Andetaget hon spontant, utan förvarning, kraftfullt och genomsyrande, drog i samma ögonblick som hon gjorde en regression till födelsen av hennes första dotter satte henne i kontakt med sin själ.

Med lite hjälp från ovan landade hon i sig själv

Fast egentligen var det med hjälp inifrån henne själv. Hon insåg det bara inte då. Det var i slutet på 1900-talet när livet kom ikapp henne och ställde krav på vilka val hon gjorde. När orken att leva hade börjat sina.

Nu, 20 år senare,
satt hon ensam på sin kammare och såg den röda tråden av val som fört henne framåt och utåt. Ut ur det dysfunktionella in i ett liv av liv. Energi, drivkraft och meningsfullhet. Men i nuets skiftning finns inte längre samma nyfikenhet, längtan och sökande. Den är stillad. Hon är övertygad om och djupt tillfreds med det som komma skall. Att hon får fortsatt lite hjälp från ovan att göra det som är tid att göra nu.

Å jag bara…

– Jag har en plan, sa människan.
– Du e för rolig, fnissade själen.

Aryel