Jäklar vilken skön känsla!

Plötsligt bubblar den upp. Som inifrån en vrå som slumrat lite väl länge. Det är ingen känsla som i känslor (dom jag har “svart bälte i” … hahaha…) utan en djupt inifrån kommande intuitiv känsla av att det snart kommer att bli så mycket bättre än vad jag förmått mig själv att drömma om.

Efter att ha flyttat från hållplats till hållplats i mer än ett år är det dags att bygga bo, inta den plats där jag jag ska husera mitt hem, tycker jag. Det är dags NU. Men som vanligt kan man (inte ens JAG! 😉 ) skynda på något som kommer när det är dags och meningen så. Det kanske fortfarande är skinn som ska ömsas, sår som ska läkas, hjärtebitar som ska plockas ihop och saker som ska förstås, på riktigt, innan jag ser var jag ska vara, bo och inreda mitt hem. Det hem jag alltid har inom mig själv.

För ett tag sen vaknade jag tidigare än i ottan och gick upp för att skriva ner vad jag behöver för att känna ro och vara kompis med livet. Jag förstår precis varför jag fick möjlighet att mellanlanda här på Kroppefjäll under min läkningstid efter skilsmässan. Denna plats där jag för 20 år sen hittade hem i mig själv och lämnade alltmer det dysfunktionella livet bakom mig. Här hittade jag mina grundorsaker till problem och samband mellan orsak och verkan, förstod vem jag är, vem jag vill vara och vilka gåvor, förmågor och möjligheter jag har, och är här på jorden för att ta ansvar för, på mitt sätt.

Den resan, från 1999 och till 2005, var en enda lång lärlingsperiod. Sen ställde jag mig på mina egna stadiga ben och antog livet i en ny fas. Jag kan inte på något sätt påstå att jag körde vilse när jag några år senare ingick äktenskap med den människa som jag såg som mannen i mitt liv. Tvärtom. Den kärleken, de upplevelserna, den rikedom och de möjligheter som han gav mig, är en 11 år lång gåva. Att det tog slut som det gjorde – med en stor (lite väl omfattande) kärftsmäll – kan jag förstå att jag behövde för att det är sån jag är; Obotligt envist jävla stönig och stånkig i att försöka få något att funka som inte är meningen att det ska funka.

Vi var färdiga med varandra.

Och Universum såg till att jag fick meddelandet på det enda sätt som jag skulle fatta. Ett “wake-up-call” som ringde i alla klockor på en och samma gång där vibrationerna spred sig som ringar på vattnet rakt in i det som var mitt allra heligaste. Och mest smärtsamma. Det som skulle göra så ont att jag knappt visste hur jag skulle orka andas. Men som till slut fick mig att fatta att jag inte hade någon annan väg att gå – än vidare.

Jag vill inte säga att jag är “fri”, att jag har kommit över honom. För jag vet inte om jag VILL komma över honom. Han är och förblir en stor kärlek i mitt liv, kanske den största på ett själsligt plan. Och varför skulle jag önska något annat än att behålla de minnen jag har av vår kärlek och det liv vi faktiskt byggde tillsammans, även om vi hade blinda fläckar och var skitkassa på att göra som vi sa att vi skulle göra. För kärlekens skull.

Ja. “Kittet” var kärlek.

Den kärleken som jag bidrog med, är min. Den är vidöppen. Tacksam. Sorgsen. Och djupt förankrad i något som jag som människa inte ens ska försöka förstå. Det är som det är. Kanske ser jag honom som den själ jag vet att jag träffat någon gång tidigare. Eller som den man jag såg att han kunde varit. Hans potential. Hans hjärta och vilja att göra gott. På sitt sätt.

Men han, liksom jag, har sitt att ta itu med. Att göra upp med. Att läka, sortera, rensa och identifiera för att komma åt kärnan. Det kan varje människa bara göra själv, på sitt sätt, för sin egen skull.

En stor lärdom jag bär med mig är att aldrig försöka förändra någon annan.

Även om du ser vilken jäkligt härlig potential och möjlighet han eller hon har, innanför det som dom i verkligheten visar. Det är inte din sak. Eller din rätt. Du har inte med det att göra. Men du har rätten att välja om du vill acceptera och leva med den personen precis som han eller hon är, just nu. Just här.

Redan från dag ett berättade jag för min då blivande make att jag inte var lätt att leva med. Att jag är en komplex historia som har höga krav, och ibland otroligt dumt höga ideal, vilket kan vara svåra att leva upp till. I min obotliga förmåga och vilja att mejsla fram det bästa ur människor glömde jag att låta honom vara, och älska honom, precis som han var.

Jag blev gnällig.

Fy fan för gnällkärringar!

“Fru Offer” och “Fröken Gnäll” som med sina hängläppar i sällskap med en sällsynt god förmåga att förmedla “Du är inte god nog” har hälsat på och uttryckt sig hänsynslöst. Snacka om att stå i skuggan av sig själv och insikten i “Du kan bättre än så!”

För mig är det viktigt att se min egen del i det som inte funkar. Kanske inte genast, först när det beger sig och jag vill skylla allt på alla andra…. för gamla tiders vanors skull… 😉 Men sen. När jag kommer till sans så vet jag att jag (och alla andra) har allt att tjäna på att jag tar ansvar för min del. Det kan handla om hur jag förhåller mig, vad jag projicerar på situationen utifrån egna erfarenheter, och vad jag väljer att göra med det.

Lika viktigt är det att förstå sig själv i det. Ta hand om det som behöver läkas. Tid att samla ihop sig och lägga sig på plats. Djupt inom de ödmjukaste delarna där kärlek till sak och person får skölja över det som ligger till grund för att vi ibland beter oss som idioter.

Var glad över den du är. Du må ha dina fel och brister, dina fantastiska förmågor och tillgångar. Och som själ i en mänsklig kropp har du alla möjligheter att ta reda på mer om dig själv, sätta det i dina personliga samband, förstå din livsväg och dina livsval på ett plan som ger dig djupare mening. Antingen du gör det för att du känner för det, vill utvecklas och tycker det är spännande. Eller för att du väntar tills livet händer och kräver det av dig.

För kärlekens skull.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *