Jag trodde jag skulle vara “färdig” vid det här laget. Jösses!

Snart är det exakt ett år sen på dagen (på min födelsedag) som jag slängde ut “gubben” och rasade ihop i en liten självömkande pöl av svek och uppgivenhet – efter flera månaders kamp för att hjälpa min man tillbaka till en funktionell tillvaro efter livshotande sjukdom och av min jävla envishet för att stå kvar i kärlek.

Det tar ett år och mer därtill, gott folk. Att starta om. Att “reboota” sig själv och låta såren läka, kroppen och sinnena hämta sig, och kraften att leva fullt ut komma tillbaka, inifrån och ut. HUR lång tid det tar tänker jag är individuellt.

Jag är sååå jäkla glad att jag, när livet hände, var djupt förankrad i att det finns en mening med allt som sker.

Utan den övertygelsen vete katten om jag hade funkat överhuvudtaget. Den gav mig min inre styrka. Idag, här och nu, fattar jag knappt själv vad jag orkade och ATT jag orkade. Mitt i makens livhotande tillstånd, och upptäckten av hans otrohet, fick jag sköta våra olika företag, packa hela vårt bohag, lämna vårt hem, magasinera allt utom mina mest personliga tillhörigheter, bo tillfälligt hos släkt som gav oss tak över huvudet, kämpa för att rädda äktenskapet, för att till slut fejsa fakta och lämna honom, mannen som jag ville leva resten av mitt liv med….

Lyssna på de små viskningarna. Eller vänta på käftsmällen.

Ja, nog var det en käftsmäll alltid. Nu ska vi komma ihåg att den livshotande smällen gällde min make, och inte mig. Den i sig var det stora traumat som skrämde skiten ur oss! Han är och förblir en stor kärlek i mitt liv och även om jag under mina mörkaste stunder förbannat den dagen vi möttes är jag idag oändligt tacksam för att han överlevde och för de år vi delade, allt han har gett mig, och mina döttrar.

Det har funnits stunder då jag varit redo att “mörda den jäveln”….

Men för sjutton. Det skulle ju vara oerhört dumt när han överlevde trots att hans kroppspulsåder brast… Han har fått en andra chans och jag är den sista att vilja beröva honom det. Jag kan välja hur jag tänker tillbaka på det som var…

Åsså infann sig filmkänslan.

Det är ju inte utan att minnen från vår första tid, när vi fortfarande dejtade, rullar upp och lockar fram varma leenden. Jag var så lycklig. Upp över öronen förälskad i denne man som “brôtade” in i mitt liv med sin livliga verbalitet och förmåga att se mig som ingen annan gjort. Han tog mig med storm helt enkelt.

Åren som följde var fyllda av hans uppvaktning, omtanke och envisa förmåga att finnas där för mig och mina döttrar. Vi närde drömmar och visioner och gjorde allt vi kunde för att förverkliga dem och leva det liv vi föreställde oss. Men någonstans på vägen gick det snett.

Tillsammans såg vi sambanden mellan orsak och verkan.

Efter vi gått skilda vägar möttes vi för att kartlägga hur vi kom till den punkt där relationen brast. Det var ett viktigt och läkande möte. Något jag rekommenderar alla som separerar för att kunna gå vidare rikare på självkännedom och kunskap som lär oss för livet.

För kärlekens skull.

Ja. Så vill jag leva mitt liv. Jag vill bära med mig våra år tillsammans, mina personliga och privata erfarenheter sen tidigare, med en rak rygg och djup tacksamhet för innerst inne vet jag att det berikar, bejakar och bygger det som för mig är meningen med livet. Kärlek.

Det är en stund kvar på tiden det tar att läka, att hämta kraft och göra nystarten komplett. Efter jag hade lämnat mannen i mitt liv packade jag bilen med allt jag kunde få plats med och drog “hem”. Hem till västkusten. Till stan där jag bodde när vi träffades 11 år tidigare. Det blev en resa genom tid och rum som var underlig, verklighetsfrämmande och skrämmande.

Åsså infann sig filmkänslan. Ett drama kantat av sorg.

De faser som jag gått igenom under året innehåller allt från besvikelse, ilska, övergivenhet, sorg, förvirring, frustration, glädje, tacksamhet, insikt, medvetenhet, kärlek, förbannelse, apati, meningslöshet, vanmakt, hopp, misströstan och viljestyrka till existentiell rädsla. Känslor och sinnestillstånd som var och är mina, som väcktes av det som hände.

Det är okej. Det här är livet.

Tänk om vi kunde fatta detta en gång för alla. Att det inte handlar om vad som händer oss utan hur vi hanterar det. Många söker lycka, balans och mening i livet genom att försöka skapa en tillvaro utan störningsmoment. Det funkar inte så.

Livet händer, gott folk! Lev med det.

Meningen med det är att förstå att meningsfullheten ligger i hur vi väljer att ta emot det, hantera det och göra något åt det.

Det betyder i n t e att vi ska undvika att känna det vi känner. Tvärtom. DET tillhör också att vara människa. Men även våra känslor kan vi hantera med en medvetenhet om att det är fullt naturligt. Det är när vi blir offer för dom, när vi stretar emot dom, inte vill känna dom men ändå fylls av dom, när vi så att säga BLIR våra känslor, som de tar luften ur oss. Och vi blir så jäkla ointressanta, direkt oattraktiva…

Just nu. Just här.

Jag betraktar mitt liv som helt annorlunda. Fortfarande konstigt och okänt. Hösten efter separationen från det som jag vant mig vid som mitt liv, var fartfylld. Jag fick en “kick” av uppdraget som ramlade in i min verksamhet och av de människor som dök upp på spelplanen. Inte minst den återtagna närheten till min yngsta dotter.

Sen saktade det ner. Nu lägger jag en ny grund. En plattform där byggsten för byggsten får läggas på sin plats för det som jag ser som resten av mitt liv. Där “kittet” är kärlek och godhet, med fokus på de människor jag kan dela meningsfullhet med, där förtroende och lojalitet spelar roll, där trygghet – ekonomisk, fysisk och emotionell – är en självklar förutsättning för ett funktionellt liv.

I sommar jobbar jag heltid med det jag gjorde från början i min yrkeskarriär: som hotellreceptionist. Efter sommaren drar jag igång med föreläsningen “När livet händer – om att stå kvar i sig själv när det oförutsedda knackar på dörren” och jobbar vidare som receptionist.

Alltid “Själens receptionist”. 😉 At your service!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *