Hitta tillbaka?

Efter året som gått har jag tänkt mycket på det här med att hitta tillbaka till sig själv. För mig handlar det mer om att landa i mitt jag, som det är idag.

Det är 11 år mellan bilderna ovan. 11 fantastiska år med så mycket liv i att jag aldrig skulle vilja vara utan dom! Kärleken, upplevelserna, händelserna, relationerna och allt det jag varit med om finns som lager i mig. Och även den jag var då, innan allt hände, finns som ett lager på löken och utgör en del av den människa jag är idag. Men jag vill inte hitta tillbaka till mig själv. Jag vill hitta framåt.

Jag må ha varit vilse och tappat kontakten med mitt viktigaste livsuppdrag, inte lyssnat på eller agerat efter min intuition och tillåtit mig att vilseledas av rädslor. Men är det inte en stor mening med det också?

Om allt sker av en anledning och det finns en mening med det som sker är allt som det ska vara.

Jag upplever att det finns en fara med att se tillbaka, att vilja tillbaka… Konsten är att se på mig och livet som det är NU. Vem är jag nu? Vad vill jag nu? Vad har jag lärt mig och vad tar jag med mig in i framtiden?

Där är jag just nu. Med ett fåtal svar som rätar ut frågetecken. Inte alls med svar som anger riktningen mer än för en dag i taget. Typ. Och det är en ny erfarenhet, att vara som ett tomt blad som ska fyllas på nytt. Med nytt.

För 11 år sen var jag hemma i mig själv så mycket som jag kunde vara då med de förutsättningar och den självkännedom jag hade då. Idag är jag en annan. Rikare. På kunskapen om hur jag fungerar och varför. På upplevelser. På livserfarenhet.

Det som hände under 2018 var en av de jobbigaste passagerna i mitt liv men jag ser det inte som en “avstickare” från den väg jag är ämnad att vandra. Tvärtom. Jag har gått precis den väg jag har behövt för att komma dit där jag är idag.

Min livsväg har fört mig till en punkt där jag är övertygad om att det finns en mening med allt som sker.

I höst drar jag ut med min föreläsning “När livet händer – Om att stå kvar i sig själv när det oförutsedda knackar på dörren.” Andemeningen är för kärlekens skull. Kärleken till livet, till dig själv och syftet med det som händer. Den inre styrka som jag är övertygad om att vi har finns där inom oss och visar sig först när den behövs. Det var vad som hände mig.

Jag är övertygad om att det jag gick igenom då, det jobb jag gjorde då och även ännu tidigare i livet, och det som en bit i taget landar in i min kärna nu, stärker min kompetens att hjälpa andra hitta sin kraft och sin väg framåt. För kärlekens skull.

Därför väljer jag att låta det ta den tid det tar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *