9 juni, 2022

Häpen över livet

Hon är på ett nästan beundransvärt sätt häpen över livet. Och sig själv.

Människor runt henne är lite fundersamma över hennes nya tystnad. Kanske till och med lite oroliga för henne. Är hon okej? Frågan som vibrerar i luften får henne att själv tro att hon är i obalans. Men i verkligheten är hon i mer balans än någonsin. Dock lite mer häpen över livet än tidigare.


Själen…

*skrattar*

Jag måste säga att hon fascinerar. Eller är det JAG som fascinerar som energi i människan? Livet har plötsligt omfamnat både henne och mig med storm. Men mitt i stormen finns jag, det enorma lugnet, och har öppen kanal för att fylla henne med harmoni inifrån och ut.

Ja, jo… *fniss* … jag kan nog märka att hon är ovan vid denna min närvaro. Hon tror till och med att hon är i obalans? När allt i den existentiella verkligheten är precis som det ska vara. Nu kan jag få njuta av det som är mitt uppdrag; Att vara själen i livet.


Hon betraktade sin tillvaro med nya ögon

Eller var det ur ett helt nytt perspektiv? Samtidigt som hon tänkte att det var som att vissa delar av henne inte hängde med. Eller gjorde de det ändå. Var de där i henne, genom henne, med henne, allihop på en och samma gång?

– Paradoxalt! sa hon nästan högt för sig själv. Att uppleva sig själv inifrån och ut var hon inte van vid.

Var det så här det kändes att vara ett med själen?

Allt annat tycktes så långt borta och oviktigt. Vardagen, måstena, det roliga arbetet, kärleken… Hon hade en skön distans till det. Som att det inte spelade någon roll, för att det inte spelar någon roll. När allt kommer till kritan.

Häpen över livet?

Hon ruskade på huvudet följt av hela sin kropp. Rädd för att fastna i denna någon sorts eufori. Var det första gången hon LEVDE livet, på riktigt?

Upplevelsen gick inte att ta på men den var ändå där. Det hon visste skulle fortsätta för henne framåt, integrerad i sitt uppdrag, sitt kall och verkan för att låta världen ta del av Hennes första andetag. Som sitt. Om och om igen. Tills den dag hon drog sitt sista.


Själen…

*Smack*

Hm. Mer än halva livet har gått och jag har inte kommit längre än så här? Nåja. Jag valde ju faktiskt några riktigt jobbiga år och gupp på vägen. Rena dikeskörningar faktiskt. De där åren med ren skär panik för att leva…


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.