En nerv i kläm

Kroppen är en makalös manick! Den vet allt om oss. Vilket den också berättar om vi lyssnar och är lyhörda för dess “nyck”.

Allt vi någonsin varit med om, i stor och smått, finns lagrat i oss. Här och nu är vi summan av det. Om vi då har mycket i skit i lagren, obearbetat, blockerat och förtryckt kan det förr eller senare manifestera sig i kroppen som värk, utmattning, migrän, panikångest, hudåkommor…. som om när det är fullt så trycks det ut i den fysiska kroppen som bär på känslor, tankar, våra minnen och upplevelser, våra sanningar och våra lögner, samt innerst inne själens egentliga plan med livet.

Att ta sig igenom in till kärnan av sig själv kan medföra ett gediget grävande, lager för lager, för att lossa på det som sitter i vägen. Det som sitter i vägen för att vi ska vara i kontakt med vår kärna och därmed vår livskraft. Det som sitter i vägen för vår väg framåt.

Bort bort bort

Den vanligaste missuppfattningen som jag möter på är när vi människor försöker bli “färdiga” så att vi kan göra det vi ska, gå framåt, lyckas och leva det liv vi vill. Medan det i själva verket handlar om att allt ingår. Har skrivit om det förut och gör det igen.

Att ha obalanser, saker att lära om oss själva, att ta tag i det som bubblar upp, lager för lager, när det kommer upp till ytan, är en del i helheten. Helheten som för oss framåt på den livsväg vi är ämnade att vandra.

Obalanser, fysiska såväl som känslomässiga, energipåverkande och mentala, är något som ingår i konsten att vara människa. Likväl som att vara i balans, och förstå att det mer handlar om en inställning än att allt är helt i balans på alla plan.

Och hur roligt var det då?!

Nerven som varit i kläm ett bra tag, mer än ett år faktiskt, ser jag som en metafor för en längtan efter något mer. En eld som jag burit på men som bara fått sett sig glöda till då och då vilket jag blev medveten om när livet hände och allt rasade våren 2018.

Jag hade inte lyssnat. Jag hade inte tagit det jag kände och hörde inom mig på tillräckligt stort allvar.

Man kan säga och tro att jag gått vid sidan av min egentliga livsväg men jag ser det som att det var den vägen jag skulle gå. För att bli medveten. Nerven i kläm fortsatte trots att jag tog tag i det jag behövde. Till slut insåg jag att den kommer att sluta värka när jag fattat, hela vägen. På riktigt.

Sån är jag. Ser det som att allt hänger ihop. Att kroppen berättar när vi är rätt på det.

Idag upptäckte jag att det slutat värka…

Jag har äntligen fattat. Det var ingen bakomliggande grundorsak i mitt bagage (jo, det fanns där också, vilket jag jobbat med att ta reda på och bearbeta, göra någonting åt) – den avgörande faktorn låg i det jag skulle inse här och nu.

Ont? Utmattad? Vilse? Trött? Energilös? – varför då? Har du tagit dig tid (och hjälp) att hitta och förstå grundorsaken och vad du ska göra med det?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *