En vän sa en gång att det tar ett år att komma igenom en skilsmässa. Nu har jag gått genom alla årstider. I ullstrumpor, barfota, med vassa klackar, kängor och lätta sandaler har jag ömsom trippat fram av lättnad, ömsom släpat mig som ett offer för allt det smärtsamma.

Det är en stor dag imorgon. På flera sätt. Exakt ett år sen som vi satte sista spiken i kistan för vårt äktenskap. Det är konstigt hur till och med klockslag kan sätta sig som minnen av både bra och mindre bra upplevelser. Vid åtta-snåret på morgonen, bara en stund efter vi planerat min födelsedagsmiddag på kvällen, skildes vi åt för gott. Uppbrottet var inte vackert, men nödvändigt. Han gjorde sitt val, och jag mitt.

Det bästa, och största, vi gjorde efter det var att mötas och inventera våra år tillsammans. Var gick det snett? Vad hade hänt egentligen? Det var en gåva till oss båda och ett sätt att visa det vi byggt upp, och raserat, tillsammans respekt. Det var läkande.

Men det tar tid att erkänna, acceptera, kapitulera och se verkligheten för vad den är när planen, visionen och drömmarna var något helt annat. Minnen kommer och går. Vilken intention vi än hade lyckades vi inte leva upp till och gå till handling med det som vi sa att vi skulle göra.

Imorgon vill jag fira att året som gått har läkt många delar, inte bara de som revs upp i samband med allt som hände när livet hände, utan även annat gammal som följde med i ringarna på vattnet.

Jag har kommit närmare mig själv. Än är jag inte helt framme med vad jag vill med resten av mitt liv – förutom att jag vill leva det så fullt ut som jag kan. Ännu mer som den jag är. Det jag brinner för. Det jag står för, tror på, jobbar för och det som jag innerst inne känner är mitt livsuppdrag, mitt kall.

Jag älskar att ha kärlek i livet, för livet och för människor och med en partner. Någon att dela det där speciella med. Någon som jag vill berätta för först när det händer något roligt. Och när det händer jobbiga saker. Men det får aldrig vara på bekostnad av varken min eller hans inre drivkraft – det som får hjärtat och den existentiella pulsen att slå lite extra.

Jag har lärt mig massor under åren som gått, insett mer om vad jag behöver förändra i mig och vilka krav jag ska ställa kontra släppa till förmån för energin i en relation med en partner. Vi växer som människor när vi ser på våra val och beteende med lite distans och mod att se igenom egots behov av att styra och ställa för att tillfredsställa sig själv.

Kärleken är ändock alltigenom givande och mottagande. För det krävs att vi är beredda att ge och ta emot, ansvar, tålamod, närvaro, distans, självinsikt, beredskap att förändra det som inte gynnar den gemensamma värdegrunden, och släppa allt behov av och försök att förändra den andre….

Mer om allt detta kommer jag att prata i min föreläsning “När livet händer” respektive “Underbart är kort” som finns att boka från och med september 2019.

Nu ska jag ladda för att fira första dagen på resten av mitt liv. Jag har ju ändå halva (vuxna) livet kvar….

För kärlekens skull.

2 Replies to “Cirkeln sluts.”

  1. Det där med tiden är nog individuellt beroende på hur man hanterar o bekräftar sina känslor.

    1. Självklart är det så. HUR mycket tid är individuellt, tänker jag. Tack för din kommentar.
      Aryel

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *