Jag älskade det. Uppmärksamheten. Bekräftelse i alla de former. Lampan på mig. Orden som fyllde mina tomma rum med en känsla av att betyda något. I alla fall för en stund. Vad jag inte var medveten om var att jag gjorde mig beroende, hopplöst förlorad och ”needy” med en krävande törst som aldrig gick att släcka. Vad jag inte visste var att det jag sökte så febrilt i min jakt efter bekräftelse skulle komma inifrån mig själv. Men så visste jag inte heller att jag hade det i mig.

Jag nöjde mig med en bit av kakan här och där. Någon som såg mig. Dansen blev mitt uttryckssätt för där kunde jag vara någon och samtidigt få utlopp för alla känslor jag bar inom mig men aldrig pratade om. Jag var övertygad om att jag var ensam om att känna och tänka som jag gjorde. Att jag var knäpp. Annorlunda. Konstig.

Hur skulle jag få bekräftelse på att jag dög?

Strävan efter att vara som alla andra blev en kamp mot mig själv och att jag överhuvudtaget tog upp plats. Att jag fanns och andades var inte vatten värt så länge jag inte passade in. Jag fick finna mig i att inte vara söt, populär eller omtyckt. Istället blev jag den ”duktiga flickan” på ett sätt som ledde till att mina jämnåriga svarade mig ”Ja, mamma” när jag sa någonting för att verka ordentlig.

I min värld var jag tjock och ful

Rödhårig, fräknig och mullig. Men i dansen fann jag något i mig som jag först många år senare förstod hörde själen till. Där kunde jag vara jag, släppa taget, bjuda på mig själv och må bra. Faran med det var att jag på köpet fick en massa bekräftelse. Till slut visste jag inte varför jag dansade – för att uttrycka mig själv och komma till min rätt eller för att få stå i rampljuset och bli bekräftad? Eller både och?

Bekräftelse

När jag tog mina första riktiga andetag inifrån själen och ut fick jag möta och konfrontera mitt bekräftelsebehov på ett allt annat än bekvämt sätt. Jag avskydde den delen hos mig själv. Och kämpade för att bli av med den, liksom egots behov av ”It´s my way or the highway”. Jag såg hur jag klätt mitt inre barns osäkerhet i vassa klackar och hårda attribut. Hur jag utvecklat en manipulativ och beräknande sida för att få och ta det jag trodde att jag behövde.

Den var inte vacker. Bekräftelsebehovets fula nuna.

Bekräftelse

Men den lärde mig om det vackra i mig själv. Den gav mig referensramar till allt det sköna, varma, mjuka och kärleksfulla som inte fått möjlighet att komma till uttryck. Plötsligt öppnades det rum för mig att släppa fram allt det där andra som så länge slumrat i mig som en bortglömd skatt. Att jag var värd kärlek, att älska och bli älskad, precis som jag var. Och störst av allt – att jag nu kunde börja GE och få fylla mig med en känsla av mening.

Bitch as lifestyle was over.

Idag är jag och mitt ego överens om att det är kul med bekräftelse. 😉 Mitt råd: – Det viktiga är att reflektera över vem du är utan de utifrån kommande kvittona på att du är bra, duger, är framgångsrik, gör skillnad, betyder något… Att du får energi inifrån dig själv som gör dig oberoende och fri från omvärldens godkännande.

För ditt livsuppdrag, ditt ”mission”, kanske inte faller alla på läppen. Det kan till och med göra dig ensam om det är riktigt obekvämt för omgivningen när du är trogen ditt innersta och gör det du är på jorden för att göra. Storverk kan utföras även i det tysta, det lilla och det som inte alltid syns mest.

Det viktiga är vem du är och vad som fyller dig med en känsla av mening, när strålkastarna slocknat och applåderna tystnat.

Behovet av bekräftelse kan föra oss på farliga villovägar

Jag gjorde val som ledde till en händelse i livet som jag stängde dörren om med lättnad att jag överlevde. Det gav mig insikter om Karma som föll på plats många år senare.

Var rädd om dig, ditt liv och din egen kraft.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *