Det kan vara en utmaning att sträcka på dig när du upplever dig sviken, trampad på eller krossad av någon annans val och handlingar. Men så länge du ser dig som offer för någon annans val och handlingar knäcker du dig själv.

En sak är att gå sönder, att rasa ihop i en hög och känna smärtan i det som du inte var beredd på. Kanske det du fasade mest för och som trots allt hände dig. En sak är att tycka synd om dig dig själv då. För en kort sekund.

Men sen handlar det om vad du gör med de känslor som väckts av verkligheten – hur svår och smärtsam den än är.

Söker du den hjälp du behöver för att ta in, bearbeta och sen släppa taget? Eller ältar du och låter dom som orkar lyssna ta del av dina tårar, din förtvivlan och sorg utan slut?

Jag har gjort både och. Jag har behövt älta för att bearbeta och tackar gudarna för de hårdhudade tålmodiga vänner jag har. Jag har fattat, kapitulerat, sett min del, tagit ansvar och konsekvenser med hjälp av dom som står mig nära olidligt jobbiga med sin tuffa kärlek. Jag har tagit hjälp av den professionella hjälp jag sökt.

Terapi, samtal, bearbetning och processer av alla de slag behöver också leda till någon form av avslut, tid för att släppa taget och gå framåt.

Det har varit viktigt att titta bakåt och gå inåt. Lika viktigt är det att lyfta blicken utåt och gå framåt.

Jag är “drottningen” i mitt liv. Jag vill gå med ryggen rak och huvudet högt och det finns ingen annan än jag som kan ge mig det jag behöver för att kunna föra mig på ett värdigt sätt.

Min vision av en drottning (som en metafor för den energi min inre kvinna står för) är en kvinna förankrad i sig själv medveten om sina fel och brister, liksom alla sina rätt och tillgångar. Ointresserad av att värdera sig själv utifrån sak – Allt det som går att förändra.

Hängiven livet i sig själv, kärleken som pulserar i hennes ådror oavsett vad som händer, vilka misstag hon gör eller vem som än satt sig till doms över henne tidigare, för hon sig själv med respekt.

Den respekt hon förtjänar för att hon gör jobbet. För att hon söker svar. Gräver djupt. Skrattar. Bjuder på sig själv. Ger och tar emot. Sträcker ut en hand. Ser sig själv. Och ser andra.

En “drottning” är moder till liv som ingen, inte heller hon själv, kan trampa på, behandla som skit eller lämna förkrossad. Hon kräver och visar sig själv det som hon ser som självklart att hon får och visas av andra.

Det finurliga är att när kvinnan (den försmådda, trasiga, tillintetgjorda, övergivna, svikna, sårade, sargade…) inser vem hon är, i sitt vuxna mogna jag, på djupet bortom yin och yang, långt bortom alla “upp till kamp”-yttringar, så fylls hon av en urkraft som välkomnar olikheter; kvinnligt och manligt, djupt och ytligt, ljust och mörk; för vad det är – menat att komplettera och stärka varandra. Och som helt naturligt väcker respekt hos andra.

Hon behöver aldrig fräsa ifrån, bli tuff och hård, bete sig som ett offer eller spela ett spel – för henne finns inget spel på agendan. Hon förblir djupt sann mot livet, existensen och människans rätt att finnas, leva, mogna, lyckas, misslyckas, växa, vakna, jobba hårt, vila och vara allt det hon är, innerst inne.

Vägen dit ser olika ut för olika människor.

Jag är ingalunda någon “drottning” än. Eller så är det just vad jag är. Ändå. Just nu. Förmodligen är du också det. Eller kung förstås, om du är man.

Jag har blivit sviken, trampad på, kränkt, utsatt för övergrepp, sårad, övergiven och fnyst åt på många nedvärderande sätt.

Men.
Jag lever. Precis så fullt ut som jag själv väljer.

Den styrka, energi, kraft och kärlek till livet jag har… Det vore väl självaste fan om jag inte använder den till något bra. Något annat än att gråta över spilld mjölk, tycka synd om mig själv (vilket tar en jäkla massa energi) och klaga på att jag inte kan gå genom väggar när jag kan gå på vatten…. (en metafor inspirerad av Richard Bach´s “Illusioner”).

Kom ihåg.

Om du har ork att gnälla, tycka synd om dig själv och lägga ansvaret för hur du mår utanför dig själv… Då har du kraften att göra något åt det.

Behöver du hjälp? – Jag är bara ett samtal bort.

Ibland. Är det själen som är ett riktigt “pain in the ass”. 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *