Livsuppdrag

Att göra det som känns rätt

Att göra det som känns rätt är inte alltid självklart lätt. Det kan krävas en hel del avskalning och omvärdering för att komma till kärnan.

Äntligen skulle jag få landa. I mig själv och på min nya plats på jorden. Nytt jobb och ny bostad la en perfekt grund till min nystart. Efter drygt två år med sorg, saknad, hopp och förtvivlan, tillit och min envisa inre styrka i bagaget på Min resa – så här långt kändes det som en välsignelse att äntligen…äntligen… få pusta ut. I trygghet, i det jag visste att jag egentligen brann för, det jag ville göra. Parallellt med en anställning som inspirerade och gav mig glädje.

Sakta smög sig en skavande känsla fram.

Först hanterade jag min begynnande trötthet som ringarna på vattnet av en längre tids jobb. Jobb för att komma på fötter efter skilsmässan och känslan av att förlora allt. Jag var ju van vid att jobba med mig själv, se mina samband mellan orsak och verkan, hitta och förstå grundorsaker. Därför sökte jag vanan trogen svar på mina existentiella frågor.

Varför kändes allt plötsligt så meningslöst?

Jag blev paff när jag insåg att det tidigare brunnit för och sett som mitt “kall” förlorade sitt värde. Jag tappade min drivkraft. På det inre, personliga och privata planet var jag så uttråkad att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på.

Det är ganska enkelt att sätta diagnos på ett lågenergi-tillstånd och nöja sig med det. Men med min erfarenhet undviker jag “etiketter” som ramar in symptomen och hindrar människan från att göra sig fri. Jag vill hellre förstå mitt varför – för att kunna göra något åt det, på riktigt. Inifrån och ut.

En av mina människor på jorden gav mig insikten om vad jag skulle göra med denna min fritid av tristess. Att mitt livsuppdrag är att vara Aryel och dela med mig av mina erfarenheter. Det var nog då jag insåg att jag mycket tidigare, långt innan skilsmässan, övergivit delar av mig själv som var viktiga för mitt själsliga uppdrag. Jag saknade mitt jag.

Min mentor och kollega sen 20 år tillbaka, konstaterade att jag dessutom var extremt emotionellt understimulerad. Som i det en partner kan ge i utbyte. Jag upplevde mig också sakna närheten till likasinnade. Sååå… vad ville jag göra åt det??

Så slog pandemin till som en global käftsmäll.

Ett “wake-up-call” av denna dignitet kan få den mest upptagna, välbalanserade och tillitsfulla människa att stanna upp och reflektera över sina existentiella värden. Det var nu om någonsin som jag borde få en kick i röva och erbjuda mina tjänster som alltid handlat om livsfrågor, energi och meningen med det som sker.

Men jag bara dog inombords

I mitt lilla hörn av världen, den som i sin helhet drabbades av det existentiella hot och budskap om att vi – hela mänskligheten – måste börja förstå allvaret med vad vi gör med vår jord och natur, satt jag fast som i en egotrippad bubbla av energilöshet.

Jag skalade av och isolerade mig allt mer, förutom när jag var på jobbet. I samband med när livet kraschade 2018 (läs artikel här) försvann även mina drömmar, visioner och den där lusten och längtan som ger energi. Jag kunde inte se någonting “där framme”, det var tomt, som ett blankt papper och jag hade inte en aning om vad jag ville fylla det med. Istället fastnade jag i mitt “varför?” som i en nedåtgående spiral. Jag gick på grundliga undersökande inre vandringar för att leta upp det där som orsakade min obalans. Trött som bara den blev jag bara tröttare och tröttare. På mig själv och min tillvaro som jag var djupt medveten om att jag byggt upp själv.

Jag har nog aldrig känt mig så ensam

Trots bra jobb, fin bostad och en fantastisk plats att vara på var jag inte nöjd med platsen i mig själv. Det tog ett tag att erkänna att jag var olycklig och det jag saknade mest var 1. mina döttrar, 2. min själsliga familj, 3. någon att dela kärleken med.

Pandemin fick mig att omvärdera vad som var viktigast

Inte för att någon i min närhet blivit sjuk utan för att den fick sådana konsekvenser på branschen jag är anställd i att jag var tvungen att börja forma en plan B.

Det var som att någon kastat upp mina egna frågor i ansiktet på mig

Hur vill du leva ditt liv? Vad vill du göra med din tid på jorden? Vem är du och vad vill du, innerst inne?

BLAH!

Två gånger tidigare har jag fått uppleva utmaningen “upp till bevis” när det gäller min livsfilosofi och mitt sätt att arbeta med livsfrågor. Den första gången var när min pappa låg för döden. Jag var väl medveten om att det var nu jag utmanades att gå hela vägen med min tillit till att själen går vidare. Den andra gången var livskrisen 2018 som utmanade mig på så många plan samtidigt och gav mig insikten om min egen inre styrka. När det väl gäller.

Men vad händer då när livet planar ut, kriserna lägger sig och det är dags att vila??

För mig blev det en portal in till nästa fas av mitt livsuppdrag. En total omkullkastning av det jag tidigare sett som själklart, för mig, och en utmaning att se på tillvaron, och mitt arbete, med nya ögon.

Fortsättning följer…


Tankar och lärdomar som jag vill skicka med till andra:

Se över, skala av och bygg upp din existentiella grund. – Vem är du? Vad vill du med ditt liv? Vad vill du gå och stå för?

Ordna din boplats så att den öppnar upp för och bejakar ditt jag.

Omge dig av människor som vill dig väl och som tillåter/stärker dig att utvecklas på ditt sätt i din takt.