Vad handlar det om, egentligen?

Det som hänt i livet, mitt och makens, de senaste veckorna, har verkligen ställt allt på ända. Så till den grad att kraven på reflektion, eftertanke och att stanna upp, på riktigt, har ställt sig på kö. Dag efter dag. En dag i taget. Med längtan efter att få klarhet, förklaringar och frågetecken uträtade har jag sökt olika vägar för att hantera händelsen i sig, konsekvenserna som inte kom som ringar på vattnet utan som en stor tsunami och utplånade alla planer som vi hade.

Hashtaggen #närlivethänder har fått en existentiellt djupare innebörd med insikt om det som verkligen spelar roll när det spelar roll. Allt annat spelar ingen roll för det spelar ingen roll.

Jag trodde att jag hade koll på läget. Jag menar, jag som arbetar med frågor som handlar om vad som är viktigt på riktigt och hur noga jag är med att lyssna på min inre röst... Men när jag står här, några veckor efter ett stort avgörande vägskäl och dess konsekvenser, inser jag att jag inte lyssnade tillräckligt. Att jag undvek rösten som jag hade behövt ta på allvar mycket tidigare.

För maken fick det livshotande konsekvenser att inte stanna upp och tänka efter ordentligt. Livet rullade på. Han rusade på. Snöbollseffekten var ofrånkomlig. Till slut brast allt. Kroppen pratar med oss när vi inte lyssnar på riktigt. I hans fall var det kroppspulsådern, den som är vi verkligen behöver för att leva, som sa ifrån. STOPP.

Och det blev stopp. För honom. För mig. Hans företag. Min verksamhet. Vårt liv och våra framtidsplaner har fått sig en rejäl känga och jag kan bara erkänna att jag varit förbannad på mig själv för att jag inte drog i nödbromsen tidigare. Att jag inte lyssnade på vad min magkänsla skrek i sin hunger efter medveten närvaro och fokus på det som är viktigt på riktigt. Genom att inte ta mig mig själv på allvar har jag bidragit till hela situationen, även om jag aldrig kan ta ansvar för en annan människas val.

Så vad är meningen med allt - för mig?
Det kan tyckas ego att jag tänker så när maken kämpat för sitt liv. Men jag funkar så. Det är viktigt för mig och min drivkraft framåt att förstå vad syftet är. Jag kan inte påstå att jag har det helt klart för mig än men jag har en aning. Det handlar om att komma ännu närmare mig själv och min sanning, att mogna in i livsuppdraget på ett sätt som förankrar allt jag gör i det jag är här för. Oberoende av resultatet. Ja. Så är det. Vi behöver alla vara oberoende och förankrade i vår egen kraft för att leva som funktionella människor. Det kanske låter "kallt". Men sådan är verkligheten. Och nyckeln till balans.

I det ligger också källan till den kraft jag har behövt och behöver för att vara i det som är, med kärlek. Att finnas där för maken i hans fas av återhämtning, tills han orkar ta reda på vad han vill göra med sin andra chans. I livet.  Just nu agerar vi utifrån det vi vet idag. Vi vet nu att allting kan revideras och förändras på ett ögonblick. Just nu finns energi till det som är. Morgondagen är inte här än. Allt vi har är nu.

När marken rämnar under ens fötter får man se hur pass i balans och förankrad man är i sig själv. 

Det är ingen som kommer undan att göra det nödvändiga. Praktiska ekonomiska delar måste hanteras. Egot måste förpassas in i ett hörn av kärleken som tar kommandot och sätter sig över själviska begär och känslomässiga behov. Idag kan jag känna mig tacksam stundtals för möjligheten att revidera visionen och planerna. Mest för att jag inser att jag på något undermedvetet sätt levt i "det blå". Verkligheten kallade mig till plats på ett tufft men välbehövligt sätt.

Jag har nu möjlighet att leva och leda mitt liv med kärleken till livet och medmänniskorna ännu djupare förankrad. Med min tro på människans egentliga kapacitet grundad i en erfarenhet som ingen eller någonting kan ta ifrån mig kan jag jobba vidare för att göra skillnad för människor i behov av förändring, kärlek till sig själva och förmåga att ta vara på sina resurser och det som är viktigt i livet.


Mina råd 

Förebyggande:

  • Skapa en "krispärm" med ALLT som dina närmaste behöver få veta om du skulle bli otillgänglig för att sköta ditt liv och din verksamhet idag. Berätta för de dina var pärmen finns.
  • Se om ditt hus. Ta ansvar så att de som måste ta över slipper hamna i något icke hanterbart eller obekväma insikter. Ha en plan B. Tänk; Vad händer om jag blir sjuk? Vad vill jag lämna efter mig, och hur?
  • Hur väl centrerad i dig själv är du - om du blir den som står bredvid? Se till att du vet hur du fungerar när det väl gäller. När det inte finns tid och plats för din rädsla, dina känslomässiga behov eller att ta på sig en offerkofta. Att rusta sig och förankra sig för att hantera de prövningar som livet serverar borde ingå i uppfostran, men om det inte gjort det behöver du ta ansvar för det själv.

Prata med varandra. Om olyckan skulle vara framme - vad vill du då? Berätta.

Gör det i kärlek och respekt till er själva, varandra och det ni har tillsammans.

Om du redan är i en förändrad och utmanande livssituation

  • Prioritera. Skala av allt som är oviktigt och sånt som kan vänta till sen.
  • Ta av dig alla eventuella offerkoftor, ta på dig kärlekens glasögon. Att du har känslor, rädslor och frågetecken är helt naturligt, men om situationen kräver att du är närvarande på ett fysiskt praktiskt sätt så var det så långt du bara orkar och förmår.
  • Ta hjälp. Ja, det är i nöden vänner prövas. Och det är okej. Häng inte upp dig på dem som försvinner. Ta vara på dem som finns där istället. Och BE om hjälp när du behöver! Du är inte och behöver inte vara ensam.

När och om du står i en utmaning som känns övermäktig - kom ihåg att du har mer energi, kraft och ork inom dig än vad du fått lära dig. Oftast serverar inte livet mer än vi klarar av. Om det ger dig mål och mening så möt utmaningen som om den är där för att visa dig vad du egentligen går för.

All min kärlek & respekt

Prenumerera på bloggen via epost

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.