Skiftningar i min själ.

Posted on Posted in Personlig utveckling

En känsla av utanförskap

Det var som att leva i en bubbla omgiven av ett filter mellan mig och de andra. Som att ingen såg. Egentligen. Som att jag inte fick veta vad jag hade här att göra. Vem var jag? Var skulle jag ta plats? Vilken roll skulle jag spela i vems liv?

Upplevelsen satte spår som följde med långt in i det vuxna livet. Om än på ett mycket subtilt plan så fanns det där. Filtret som i min värld skilde mig från resten av världen. Ett filter som jag kan betrakta med vuxna ögon och reflektera över var det kom ifrån. Hur skulle jag kunna förstå och placera allt det jag bar inom mig när ingen visade mig eller ställde frågor? Hade jag något att komma med? Och om jag hade det, vad var det jag hade att komma med? Vilken betydelse, vilket syfte... om jag hade något sådant. Jag var vilsen. Jag bara fanns där. Som något man skrattade åt, skojade med, förmanade, suckade över, varnade och ritade blommor i rumpan på. Ett högst oförargligt övergrepp på en liten flicka i den vuxna världen. Då var det väl okej.

Men ändå fanns den hela tiden där. Känslan av utanförskap. För att ingen såg. Ingen var nyfiken. Ingen verkade vilja veta vem jag var. Inte så att jag uppfattade det så i alla fall. Ingen gjorde någon antydan till att lära känna min själ. Ingen gav utrymme för mina drömmar. Jag bara var. Och det var så det var. Jag visste ju inget annat. Det var helt "normal". Det var så många levde då.

Tidigt hade jag en dröm om kärlek inom mig. En kärlek som jag inte kunde sätta ord på eller förstå. En kärlek som jag i brist på annan kunskap projicerade på den mellan kvinna och man. Det brann i själen. Jag längtade. Jag drömde. Jag fantiserade. Men innerst inne visste jag att det inte var för mig. Jag levde ju i min värld. Av känslor och tankar som ingen visste något om. Egentligen. Så jag lärde mig att stänga ner. Stänga om mig och mitt. Själen slog sig till ro och även om den inte slocknade helt så sågs den bara flamma upp i andningshålen. Där, i dansen och kreativiteten, fick jag plats med en liten bit av allt det som var jag. Från början.

Jag är tacksam för bubblan jag levde i

- den tvingade mig till slut att öppna upp för mig själv och förstå djupet i det jag bar på i min själ och mitt hjärta. Jag är glad över tjejen inom mig som då var förvirrad och kände sig malplacerad var hon än gick. Känslan av att inte vara som alla andra var påtaglig. Och den känslan var mer negativt laddad med att jag var konstig än positivt laddad med att jag var unik - precis som alla andra.

Vad driver oss i vårt vuxna liv att ta plats? Vad driver oss att ge oss själva och därmed andra plats?

Sökandet efter sammanhang och platser där vi hör hemma är helt naturlig. En tidig utanförskapskänsla kan leda till separation mellan människan och själen som gör att personen tappar kontakten med den kraft hon innerst inne har. Sin livskraft, livsglädje och själklara samhörighet med naturen och människosläktet. Avsaknaden av sammanhang och kunskap om att vi har en uppgift att fylla kan förankra en djup drivkraft i ett bedrägligt bekräftelsebehov. Bekräftelsen blir ett "falskt" kvitto på att vi går rätt väg, gör rätt saker och är på rätt plats. Vi mår bra för stunden. Vi riskerar också att bli beroende av bekräftelse.

Istället för att söka och hitta det sammanhang där vi hör hemma - oberoende, fria, pulserande, med energi inifrån oss själva. Grundat på självkännedom och självrespekt med grepp om vår egentliga drivkraft. Där vi fungerar som bäst (oavsett bekräftelse eller inte) och därmed mår hållbart gott. 

Så ser jag på det och den energi som på ett subtilt och omedvetet plan kan vara med och störa det flöde och det sammanhang som människan ägnar en livstid åt att finna. Ur det kommer en önskan om att reflektera över vilken värld och tillvaro vi skapar för och runtom våra barn och ungdomar. Ser vi dem? Är vi nyfikna? Är vi noga med att ta reda på vad de drömmer om, vilka tankar och idéer de bär på, var de känner sig hemma och vad de vill göra? Finns vi där för dem när de behöver, och däremellan?

Sätt dig ner och betrakta barnet du en gång var. Se det hela vägen in. Bejaka det. Våga vara allt det du redan är. Du förtjänar det bästa.

 

3 thoughts on “Skiftningar i min själ.

  1. Fick ett mail från Elina med kommentar till bloggen (då det inte funkade med tekniken att kommentera här direkt):

    ”Hej! Vilket fantastiskt viktigt, starkt, berörande och klokt inlägg. Tack för delningen och igenkänningen! Hittade till dig via att Lasse Mattilla hade delat. Varma hälsningar Elina”

    Tack Elina! Det värmer att höra och att igenkänningsfaktorn finns där. Ljus och kärlek / Aryel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 1 =