Samtal mellan här och där. Andas in livet.

Posted on Posted in Personlig utveckling

Ett samtal mellan här och där

- Känner du dig vissen? frågade jag.
- Nej, bara ihålig, svarade hon.
- Vad skulle du vilja fylla dig med? sa jag.
- Äh, utbrast hon. Jag vill bara försvinna, fortsatte hon som för att se hur jag skulle reagera.
- Okej. Vad är det som lockar där på andra sidan? undrade jag ärligt nyfiken.
 
Det tog en stund. Eller ett ögonblick i det stora hela. Och hon sa:
- Det är inget som lockar där, jag vill inte bara vara här.
- Tänk om vi kan göra det meningsfullt och rentav roligt att vara här... och ta hand om det som vi har för händer.
Hon glodde på mig som om jag kom från en annan planet. Suckade och himlade med ögonen.
 
"Här" visste vi båda att det var livet. I den tillvaro som var hennes verklighet. Jag kunde se att hon hade kraften att ta hand om det hon behövde för att skapa och få det hon förtjänade. Den kraft som gick åt till att underhålla negativa tankar om att det inte fanns några vägar ut. Eller fram. 
 
- Tänk om ditt vägskäl står framför dig för att du ska stanna upp och hitta det som är viktigt för dig, på riktigt... sa jag. Och möttes av en tom blick i fjärran. Hon var verkligen inte där. Eller här. Hon var på flykt från resultatet av sina tidigare val, omedveten om att hon själv hade ett ansvar för att ta sig ur och framåt. Det var ingen som hade berättat för henne att hon var värd ett liv fyllt av kvalitet, kärlek och personlig framgång. Hon hade med sig en självbild av tröttsam och tråkig som hon levde upp till utan att fråga sig varför.
 
- Vi tar en promenad! sa jag.
Motvilligt reste hon sig och gick med ut. Första biten gick vi tysta. Hon fick vara i ett stilla rum tillsammans med mig en stund. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Jag undrade om det nådde in i hennes inre rum. Jag tog hennes hand. I tystnad. Om jag hade kunnat så skulle jag ha gett henne en bild av den kraft jag såg, och kände, i henne, bortom de tankar och känslor som blockerade henne. 
 
Vi gick sådär i någon kilometer. Hand i hand som två medmänniskor i tyst samförstånd.
 
Jag tänkte abstrakta tankar om att min livspuls kunde uppmuntra hennes. 
 
Vid havet stannade vi på en enskild plats. Hon såg ut över vattnet och jag bad henne att andas. Medvetet. 
- Andas ner luft i magen. Blås ut allt som du inte längre vill bära på. Andas ner i magen igen. När tankar och känslor du vill göra dig av med lättar tar du ett nytt friskt andetag. Denna gång ner i tårna. 
 
För en sekund kändes det som att hon uppgivet skulle rycka på axlarna och springa därifrån. Hela hennes väsen påminde henne om att hon var på flykt. I hopp om att kunna lämna sig själv på en plats där hon kunde glömma. Men hon valde att stå kvar. I sig själv. För sig själv.
 
Vi stod sådär en stund. Eller länge. Så länge hon behövde. Hon började berätta vad det var hon ville göra sig av med av minnen och upplevelser för svåra för någon att leva friskt och funktionellt med. Ord för ord lättade hon på bagaget tills hela ryggsäcken lossade sina axelremmar och föll till marken. Moder jord tog emot och fyllde på henne med sin helande kraft.
 
Trots att jag inte såg hennes ögon just då kunde jag uppleva den nyvaknade glimten i hennes blick. Hon började hitta hem. Hon slutade fly. Hon stannade. I samtalet mellan här och där. I samtalet och mötet med sig själv. Mellan människan och själen.
 
- NU. Nu, sa jag. Nu kan vi fylla på med det som är du istället för skiten du burit på så länge!
 
Hon vände sig om. Vi möttes i ögonen. Hon log.
 
- Jag vet, sa hon lätt. Nu vet jag. Vem jag är och vill vara.
 
Hon valde livet och allt som följer med det, fyllt av uppdrag och ansvar. Hon valde att stå med fötterna på jorden och vara människa med allt vad det innebär. Där fann hon sin mittpunkt, sin kärna och själ. Inifrån och ut.
 

2 thoughts on “Samtal mellan här och där. Andas in livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nio + 14 =