Nu sitter hon där.

Uppkrupen i korgstolen inramad av stora mjuka kuddar. Ensam. Men ändå inte. Ensam i sig själv bland alla andra. Det är varmt i rummet. Utanför ryter havet i de uppfriskande vindarna. Det är gott att vara skyddad av rummet och värmen.

Sätt dig där med henne. Ta ett djupt andetag, luta dig tillbaka, släpp allt för en stund och bara var där med henne. Du sätter dig tillrätta och korgstolen knastrar av dina rörelser. Ögonen sluter sig som skyddande bomull om ditt inre. Allt du hör för ett ögonblick är dina egna hjärtslag. Pulsen som slår oavbrutet inger trygghet i dig själv. Du hör din andning. I ett andetag känner du doften av ved-eldad bastu. Du förnimmer kylan i det fräsande havet utanför där du senare under dagen kan få springa barfota ner i sanden för att slänga dig i. Ett kvickt kallt dopp. För att åter springa mot värmen i den väntande heta poolen. Omsvept av en fluffig morgonrock ser du dig ta tacksamma steg in i en väldoftande skön miljö där du vet att du kan vila. Sen. Senare. Efter du gjort denna .... inre.... resa.

Ni är sju kvinnor i rummet som andas det ni är där för. Med lika öppna sinnen som ögon tar ni er an det kommande uppdraget att gå på upptäcktsfärd i er själva. Med hjälp av en fråga öppnar vi dörren in till det i dig som ska visa sig vara din väg till svaret.

Jag frågar:

- Vad är kvinnlighet?
För dig.

Lager för lager skalar låter du frågan sjunka in för att sakta låta svaret stiga upp inifrån. Du känner dig först lite vilsen av frågeställningen. Det är klart att du vet vad det är, du är ju kvinna. Men när du tänker efter kanske du upptäcker att du får tänka till. En gång till. Och en gång till. Vad ÄR kvinnlighet, för dig? Egentligen?

Nu sitter hon där.

Kvinnan som satt där inledningsvis. Ensam i sig själv men ändå en del av helheten. Hon ser på sig själv. Hon rannsakar sig. Som att hon vänder blicken inåt och går runt i sina inre rum på jakt efter något som hon inte visste fanns.

Efter ett gediget utforskande och samtalande skickas gruppen ut. I vinden. I kylan. I naturen. För att möta sin inre kvinna.

Kvinnorna kommer tillbaka.

Rufsiga i håret. Omskakade. Kanske rustade. Med något nytt i blicken. Med en aning om vad och vem kvinnan i dig är sjunker du åter ner i din knarrande korgstol, drar filten runt dig och vilar i den omfamnande värmen. Du vet att något är på gång att spricka upp. Men vet inte vad.

Med lugn, nästan viskande, varm röst säger jag:

- Du behöver inte skapa din inre kvinna. Du behöver sätta dig ner och ta emot henne. Hon finns redan där.

För en kort sekund går ett sus genom rummet.

Du sitter i betraktarens ögon och ser kvinnan hitta sina linjer, kurvor och inre skönhet med vilken hon fylls av en ofrånkomlig styrka. Samtidigt pågår den inre fajten. Mötet. Fejsandet. Hon konfronteras av otaliga sekvenser av förtryck, skam, kränkande och självdestruktivitet i det lilla och i det stora. Med det synar hon varje försök till manipulation och bemästrande. Hon tar stegen i en rasande dans med sina demoner, sin egen avsky och frustration. Men hon ger sig inte. Med sin nyvunna styrka ser hon djävulen i vitögat och med sin djupt förankrade passion avväpnar hon alla rädslor i kärlek. Hon älskar sina skuggor till döds.

Plötsligt.

Plötsligt spricker skalet och bördan hon burit så länge i tusen bitar och faller till marken. Kraftlöst. Det som för ett andetag sen var sår som satt djupa spår är plötsligt.... ingenting. Hon är fri.

Du ser henne resa sig i sig själv. Stoltheten letar sig upp efter hennes ryggrad som en livkraftig murgröna. Det ser ut som hon växer när hon i själva verket expanderar av den grundenergi hon funnit i sig själv.

Hon är kvinna. Och hon älskar att vara det.

Nu sitter hon där.

och frågar:

- Vad är kvinnlighet?
För dig.


 

Prenumerera på bloggen via epost

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.