Så satt jag där med hakan i handen och funderade. Ännu en gång. Vad var meningen med allt, egentligen? Jag var vilsen i både mig själv och livet, trots att jag utåt sett hade allt. 

Allt? Är det här allt?

Konstaterade många år senare att det är när vi försöker fylla oss själva och det livet ska gå ut på med saker, upplevelser, relationer och andra människor som tomrummet egentligen gapar ännu större. I alla fall där det finns en längtan efter något mer och detta "mer" egentligen finns att hitta i människan själv. En djup känsla av tillfredsställelse som inte står i beroenderelation till någonting eller något annat än kärnan i människan själv.  

Frågor och tips till dig som känner igen dig:

  1. Vad är viktigt i ditt liv, egentligen? (Vad är avgörande för din existens?)
  2. Vad är ditt uppdrag, din själs tanke och idé med livet?
  3. Andas på ovanstående frågor och se till att du förankrar dina svar på riktigt, hela vägen inifrån.
  4. Hur vill du agera utifrån din svar på ovanstående frågor?
  5. Gör en plan för att grunda ditt livs verksamhet i det som fyller dig med mål och mening.

 

Varför vänta med de stora frågorna tills livet kräver det av dig, eller tills det är för sent?