Jag har gjort det förut. Jag gör det igen. Jag ger mig aldrig.

Plötsligt är framrutan fylld av dis. Som att köra i snörök. Ser ingenting. Vet inte var jag har vägen. Det som tidigare var så klart och tydligt, en framtid jag på något sätt vilade och kände mig trygg i har omkullkastats. Av oförutsedda händelser.

Mediterar och medan jag sakta släpper taget om den framtidsvision jag närt under så många år tycks jag lager för lager komma närmare mig själv, min kärna och mitt innersta. Kan se att det kanske är en del i syftet med den stora förändringen. Att släppa taget om det som ändå inte skulle leda någon vart för att så småningom kunna fånga och ta in nya drömmar, visioner och mål.

Men det känns så främmande än. Så långt bort och jobbigt. Delar av mig kan inte släppa taget om den framtid jag trodde på, älskade, såg fram emot och ställde mitt hopp till... Börjar tro och tänka att förändringen tvingar mig att släppa mitt livsuppdrag, mitt "kall". Det tär på livsgnistan. Men hur vet jag det? Kanske ingår denna utmaning i mitt livsuppdrag och kommer att ge klarhet åt vägen framåt, stärka min förmåga att hjälpa människor och min förmåga att göra det jobb jag är här för?

Jag försöker lita till att det visar sig när jag är redo. Närmare mig själv i en förändring som gör att livet aldrig kommer att bli som förr. 

Jag ger mig aldrig. ♥

Prenumerera på bloggen via epost

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör som 12 andra, prenumerera du med.